Fosterselektionstester under graviditeten inkluderar ultraljudsundersökningar, screeningar från moderns blodprov och deras kombinationer. Ett avvikande screeningsresultat innebär inte att fostret har en sjukdom utan att ytterligare undersökningar behövs. Den blivande modernen beslutar själv om hon vill ha fördjupade fosterundersökningar efter att ha fått tillräcklig information. Ett normalt screeningsresultat garanterar inte att barnet är friskt.
I ultraljudsselektionstester mäts fostrets nacksvullnad vid cirka 10–12 graviditetsveckor. Nacksvullnad fungerar som en markör för risken för fostrets kromosomavvikelser. Nacksvullnaden är vanligtvis övergående, men ibland ökar den och kan leda till avbrytande av graviditeten (oavsett om fostrets kromosomer är avvikande eller normala). Risken för medfödda hjärtfel har visat sig öka något om nacksvullnad upptäcks tidigt under graviditeten. Kromosomundersökningar övervägs om det finns strukturella utvecklingsavvikelser hos fostret.
I så kallade blodscreeningar bestäms placentans och fostrets hormoner eller proteiner från ett blodprov som tas från modern. Moderns ålder påverkar riskbedömningen. Serumscreening är mer tillförlitlig hos äldre mödrar än hos yngre.
Enligt social- och hälsovårdsministeriets förordning är kommunen skyldig att ordna kromosomscreeningar för foster och screeningar för utredning av svåra strukturella avvikelser för alla gravida kvinnor. Familjerna beslutar själva om de vill delta i dessa undersökningar (alla eller en del av dem). Dessa screeningar inkluderar en allmän ultraljudsundersökning i tidig graviditet mellan vecka 10–14, utredning av kromosomavvikelser främst genom tidig graviditets kombinerade screening (blodprovsscreening mellan vecka 9–12 och mätning av nacksvullnad i samband med den allmänna ultraljudsundersökningen mellan vecka 11–14) eller alternativt serumscreening i mitten av graviditeten mellan vecka 15–17 samt ultraljudsundersökning för utredning av svåra strukturella avvikelser mellan vecka 18–21 eller efter vecka 24.